En gång i tiden var det verkligen stil i denna lokal, Föreställ er paviljongen för 40 år sedan. Herrar bar vita långbyxor och halmhattar då de småpratade med damer uppklädda i vita klänningar och nykritade skor. Här dricker man kaffe, te eller tar ett glas pommac på verandan mot havet. Man spelar kort, schack eller dansar till societetshusets egen lilla orkester. Allt detta medan badkamrern, en ung stilig, sommarjobbande löjtnant, passar upp.

Visst kommer man osökt att tänka på Povel Ramel och
hans Sorglösa Brunn... Lite på avstånd stod infödingarna
från Ljugarn och såg på. Bland dem Edvin Ahlgren,
idag 86 år. En gång råseglare och på gamla "Hansa" men
också fiskare med båten i Gamlehamn strax under
societetshuset. Det var ju väldans fint i den där
paviljongen minns han. Inte kunde en annan, uppvuxen
på salt strömming, potatis och en och annan brödkant, tänka sig att gå dit.
Det var minnsan inget för vanligt folk.

Ljugänningarna byggde
Det var ljugänningarna själva som uppförde och startade sohuset. Man bildade 1928 föreningen Ljugarnsbadets Wänner. Förkortningen blev LDW och det skulle väl påminna lite om det fina sällskapet DBW, De Badande Wännerna, i Visby.

Många blev medlemmar och redan under det första året så betalade ett 80-tal sockenbor och några från grannsocknarna en krona för att bli medlemmar i LDW. Handlanden Elisa Olin blev vald till ordförande och bland de övriga entusiasterna fanns Fritjof Bergman vid snickerifabriken, Carl Engström, byggmästaren med Lövängens pensionat. och Leonard Jakobsson, kassör och i många år föreståndare för sohuset. Några andra kändisar var pensionatsägarna Bertha Dufvenberg och Annie Claudelin. LDW var nydanande för bad- och turistlivet på Ljugarn. Föreningen byggde och underhöll vägar, rensade och snyggade upp på stranden, satte upp skyltar åt turisterna.

Fint folk
Föreningen gjorde en stor satsning för att bygga societetshuset. Genom basarer, olika tävlingar, bidrag och lån lyckades man få ihop de pengar som behövdes. Societetshuset byggdes i början av 30-talet och såg ut ungefär som idag. Färgen på ytterväggarna har blivit en annan och verandan mot sjösidan är tyvärr borta. Den nya bygget fick verkligen leva upp till namnet. Hit kom Sparre, Adams-Ray, Englund, Morling och alla de andra fina badgästerna för att idka sällskapsliv. Fur Susie Fjällbäck, sommargäst i Ljugarn ända sedan mitten av 20-talet, var också med!

- Visst var det ett societetsställe medger hon. Här samlades vi självätare, det vill säga de badgäster som hade egna hushåll. Och var var "pensionutterna", gästerna på pensionaten som vi självätare betraktade med djupt förakt...
- Och så "pensionatsskurkarna" förstås. Ungkarlarna som var ute för att jaga flickor.

Inte vilka kläder som helst!
- På den tiden vad dagarna mycket mer inrutade än idag. En viss tid på dagen gick man till stranden och sen till tennisbanan vid en annan tidpunkt. En tid var naturligtvis bokat för Sohuset, dit man gick för att umgås. Ibland gick man till dansbryggan där spelmännen spelade och greve Sparre tecknade junimånen. Visst var det ljuvligt! - Men reglerna var stränga. Herrarna fick bada närmast samhället. Sen visade en stolpe var damerna fick hålla till. Till slut kom stranden för familjebadande. - Man gick naturligtvis fullt påklädd till stranden. Där spände man upp sitt tält och bytte om. Och inte kunda man drömma om något så förskräckligt som att gå till societetshuset klädd i baddräkt!

Missberäkning
Societetshuset blev nog en liten namnmiss för LDW. Bara namnet skrämde säkert bort många gäster. Huset fick ganska snart döpas om till turistpaviljongen, vilket var mindre snobbigt. Så småningom fick en bygdegårdsförening ta över och det gamla sohuset blev istället Sjöviksgården. Här blev det nu plats för vanliga danser, bröllop och kalas. Under många år var det också ett intensivt bingospelande på Sjövikarn dit folk från hela ön kom för att spela. Men Sjöviksgården har inte varit någon lönande affär. Underhållet har blivit därefter. Bygdegårdsföreningen, särskilt dess ordförande Stig Malmberg, har visserligen jobbat hårt för att få huset i stånd igen. Med det kostar för mycket.

Loppmarknad räddningen
Men nu måste något hända. Bygdegårdsföreningen i Ljugarns Villaägareförening (dagens självätande sommargäster) har gått samman för att hålla loppmarknad Medlemmarna har de senaste dagarna jobbat hårt med att resa runt i socknarna för att hämta prylar till marknaden. Och gotlänningarna har varit riktigt generösa, sägs det. Meningen är inte att societetshuset skall återupplivas i sin gamla form. Sånt går inte längre, den tiden är förbi. Dessutom saknas ungdomarna, dem som först och främst höll igång gamla sohuset. Förr var det gott om unga badgäster, idag är det mest äldre. En av badgästerna ger förklaringen: - För skulle ungdomarna helt enkelt hålla ihop med sina föräldrar. Idag ger de sig istället ut för att se världen. De har inte längre lust att gå och driva i en liten badort.

Författat i början av 70-talet